För ett par år sedan nu så var jag ute på tågluff med en tjejkompis. Vi ville se Europa, och det gjorde vi verkligen! Vi var nog i varenda storstad i hela Europa kändes det som. Berlin, Prag, Wien, Venedig, Rom, Nice, Barcelona, Paris och London är det stora axplocket. Men vi besökte även Cannes och Montecarlo. Och det var någon surrealistisk kändiskänsla som flöt över en när man gick på gatorna i Cannes. Jag rekommenderar alla att ta sig en tur dit när de har vägarna förbi, det bör inte vara huvudmålet för ens resa om man inte är villig att lägga ut en förmögenhet på boende och mat. Det är, eller var iallafall, hutlöst dyrt.
Nu är det högtryck där på grund av den pågående filmfestivalen. Så nu kan man även åka på kändisspotting om man är sugen på det, läste i Metro i morse att de rekommenderade att spana efter livvakter för att få syn på en kändis alternativt hänga på trottoaren till de större och finare hotellen. Själv var vi förbi röda mattan en snabbis när vi var där (den var på plats och täckte en trappa trots att det inte var filmfestival – bara för turismens skull alltså), och det kändes väl inte som någon megastor grej. Men jag kan tänka mig att det är helt tvärtom nu när kändiseliten är på plats.
“Antichrist-gänget” – Willem Dafoe, Lars von Trier och Charlotte Gainsbourg
Lite skvaller från festivalen är väl att Lars von Triers film, “Antichrist”, blev utbuad enligt tidningarna. Tydligen var det mycket sex och våld som inte gick hem hos publiken. Jag kikade igenom början på presskonferensen lite snabbt på filmfestivalens hemsida och den var lite underhållande.
Den första fråga löd från en engelsk journalist:
“Please, justify why you have done this movie, and please answer with more than one word.”
Lars von Trier skakar på huvudet som om han har hört en “standardfråga” och börjar “standardsvara”:
” I don’t think I have to…”
Varpå samme journalist avbryter och säger:
“Yes you do, yes you do. You have brought this movie to the Cannes Film festival so yes you do”.
Journalisten får spontana applåder från övriga journalister och von Trier känner sig lätt pressad och svetten börjar lacka. Jag orkade inte se längre men med tanke på den början så är säkert resten lika roande.
