Bokrecension av “Den siste tempelriddaren”

Raymond Khourys debutbok, “Den siste tempelriddaren”, är fantastisk. Och gillade man Da Vincikoden så kommer man definitivt också att gilla den här. Khoury blandar nutida action med en gammal historia som tar läsaren tillbaka till år 1291 – året då staden Akko stod i lågor medan skeppet Tempelfalken försvann ut i dimman bärandes på en hemlighet.

De två huvudkaraktärerna man får följa är FBI-agenten Sean Reilly och arkeologen Tess Chaykin. Deras blickar möts för första gången efter ett fasansfullt dåd mot Metropolitanmuseet då 4 ryttare utklädda till tempelriddare attackerar museet mitt under öppnandet av en utställning med skatter från Vatikanen. En chiffermaskin försvinner och Chaykin och Reilly påbörjar en resa vars slut landar i upptäckandet av en hemlighet som om den kommer ut, kommer att förändra allt.

“Kapitel 5.
Överallt låg ovärderliga antikviteter utspridda, och de flesta av dem var så förstörda att de aldrig skulle kunna repareras. Här inne fanns inga gula och svarta avspärrningsremsor. Hela byggnaden var en brottsplats. Golvet i museets stora sal var ett fruktansvärt stilleben av förstörelse: mormorflisor, glasskärvor och blodfläckar l alltsammans välkomna bidrag för att underlätta brottsplatsundersökarnas arbete. Vad som helst av det skulle kunna ge dem en ledtråd, men å andra sidan behövde det inte heller ge dem ett enda dugg.”

Jag fastnade ganska fort i boken och spänningen. Khoury skriver både lättförståeligt och lyckas väva in historiska berättelser i nutida handlingar. Det skapar flera trådar av handling som mot slutet snyggt knyts ihop. Jag gillar sådana här berättelser med historisk anknytning, och vad har inte intressat människor i alla tider än historien bakom tempelriddarna?

Samtidigt som jag starkt gillar boken måste jag också säga att likheterna till boken Da Vincikoden går inte att ta miste på. Historierna från de båda böckerna korsar varandra vid flera tillfällen, men aldrig så mycket att man inte tydligt märker att de faktiskt är två olika böcker. Karaktärerna Reilly och Chaykin är inte så spännande i sig, man får lära känna dem ganska ytligt så ha inga förväntningar att få ut något där. Istället är det handlingen och historien som är i fokus. Och enligt mitt tycke är det fullt tillräckligt för att man lätt ska fastna för bokens intriger.

Jag utfärdar varning för sträckläsning om man gillar mystiska historier och mörka hemligheter som riskerar att kommer upp till ytan.

Frontbild: FreeDigitalPhotos.net