Det är lätt att tankarna rinner iväg när du frusen väntar på en buss innan klockan slagit 6 på morgonen.
Jag funderar på ryska kylan som lagt sig och på vårt hämta / lämna upplägg av Elvira på dagis. Som idag tex då Lena jobbar kväll, då hämtar jag men då dagis är en bit bort måste jag ha något färdmedel att forsla Elvira hem med. Ja, Lena har bilen…
Det har varit cykeln jag använt mest men kylan gör ju inte en sugen på det. Jag måste ju vara en av de få som ens överväger att cykla i vargavinter-tider som idag!
Då, som ett tecken från Gud, som ett tecken att jag druckit från Livets kalk, dundrar en snubbe förbi mig på en damcykel, barnstol där bak och väskan på axeln. Jag brukar ha min väska i en korg, men liknelsen lugnar ner mig.
Jag är inte ensam. Det finns andra kämpande pappor som trotsar väder och vind.
