För ungefär en vecka sedan lämnade vi Sverige för Thailand och Koh Lanta. Flyget tog totalt ca 13h och det blev byte av plan i Doha, Qatar, och i Bangkok. Även om vi hade försökt att boka boende i förväg med fokus på gratis wifi var det svårt att ändå förstå hur “bra” och hur “gratis” det skulle bli. Är vi lyckligt lottade i Stockholm med tillgång till internet och hot spots i alla vråer? Så tillgängligt och använt varje dag att vi tillslut glömt att vara tacksamma för utbyggnaden av nät och infrastruktur?
Redan i Qatar möts vi av gratis wifi på flygplatsen. Vi är där ganska sent så det blir några försök att hämta nyhetsfeed från Facebook och göra en check-in för att markera en milstolpe i livet. Väl framme på Koh Lanta och Lanta Sea House som vårt boende heter så möts vi återigen av gratis wifi. Inte helt oväntat förstås, och efter att jag anslutit mot nätet så känner jag direkt en uppskattning och tacksamhet för snabbt bredband hemma i Sverige. För även om gratis är gott så går det inte snabbt, signalerna rör sig nästan i realtid från gilla-knapptryckning i mobilen till servrarna i USA och tillbaka till handen. Men dock imponerande att det ändå funkar, långt bak i huvudet trodde jag att skulle mötas av en skylt som säger “wifi not working” på obestämd tid.
När vi rör oss runt i krokarna blir jag mer imponerad, hotspots med gratis wifi duggar tätt mellan skjulen längs vägarna. Det är mindre restauranger, kök och barer som bjuder till mest. Thailändare plockar upp sina mobiler och surfar samtidigt som tuk-tuken får vila och stekta nudlar åker ner i magen.
Och mobilerna är inte det enda som det surfas på. När vi passerar klädstånden med billiga kopior av Lacoste och Peak Performance och saronger i alla möjliga färger, sitter thailändarna med Apple Minis och surfar. Good golly, impressed! Det går ingen nöd på skjulen även om det mesta är halva priset mot där hemma, innan prutning.
Thailand och i synnerhet Koh Lanta verkar vara mer uppkopplat än jag hade anat även om hastigheterna kan beskrivas som lätt slow motion. Men bara det funkar så gör det min dag, det mest banala går att göra och jag kan hålla mig uppdaterad. Sedan blir jag väl som bekväm svensk lite sur när jag måste skicka om och skicka om kanske 7 gånger per bild jag vill instagramma, paketförlusten verkar pendla mellan 20 och 100%, där paketen ena gången kommer fram till rätt destination och nästa gång hamnar i de tomma Singha-flaskorna i baren.
