Jag undrar varför jag alltid har en tanke om att allt ska vara så â€lagom†som möjligt? Inget får vara för mycket, eller för lite – det ska vara lagom. Är uttrycket â€lagom är bäst†mer rotat i mig för att jag är svensk eller är det så hos alla nationaliteter och i andra länder?
Igår till exempel när jag och några kollegor gick till ett sushiställe (vi var 4 stycken personer) så kom en cyklist bakom oss på trottoaren. Vi gick i en klump mitt i vägen för cyklisten, varför han precis som han ska, ringer på ringklockan. Akut skuttar jag till höger tillsammans med 3 kollegor medan en kollega skuttar till vänster, för att komma ur vägen. Men precis innan cyklisten passerar skuttar en kollega över från min sida till andra sidan – ganska onödigt då trottoaren ändå var tillräckligt bred för att rymma 3 på en sida. Han ursäktar sig när cyklisten passerat lite halvt skrattandes med att han ville jämna ut så att det blev 2 på varje sida och för att det såg ut kanske att bli lite för trångt med alla 3 på en sida. 2 på varje sida, lagom alltså – inte för mycket på ena sidan eller för lite på andra sidan. Nu var det i och för sig han och inte jag, men när han förklarade sig tänkte jag, â€ahh, jag förstårâ€. Så det skulle likaväl ha kunnat vara jag.
För liten, lagom stor är bättre. Image: FreeDigitalPhotos.net
Eller som när jag lagar mat och ska krydda med salt och peppar. Det får inte bli en riktigt salt stänkare för det är inte gott, men det får heller inte blir pepparstarkt så man nästan börjar gråta. Det ska vara, lagom.
Eller som när jag går på en buss eller tunnelbanevagn och det sitter någon längst fram till höger. Då leder min hjärna mig till den enda tänkbara platsen längst bak till vänster. Jag â€måste†ju jämna ut rumsdynamiken och den socialnärvaron utan att vara rädd och ta avstånd och utan att vara för påträngande. Lagom är bäst, tydligen.
