Bakgrunden
När vi åkte till Liljeholmen nyss så hade vi en del utläggningar i bilen då jag av misstag körde helt fel håll. Det resulterade sedan också i två varv i en rondell innan jag kom på rätt väg. Lena klankade så klart ner på mitt körande, fastän hon själv aldrig sitter bakom ratten nu för tiden (vilket man kan tycka lite olika kring…), och drog till med att jag är “sämst på att köra fel”. Hon rättade sig direkt till att jag egentligen var “bäst på att köra fel”, fast vad är mest rätt egentligen? Eller åtminstone mest fördelaktigt för mig?
Tolkningen
Jag leker med tanken lite. Låt säga att jag är bäst på att köra fel. Det kan ju då betyda att bland alla som kör fel så gör jag det “bäst”. “Bäst” kan betyda att av alla som kör fel gör jag det mer ofta än andra eller mer än genomsnittet. Eller så betyder “bäst” något positivt som “snyggast”, av alla som kör fel så gör jag det med mest stil. Fast det senare låter inte som Lena så den tankebanan kan vi stryka.
Vändningen
Då det är jag som är den påhoppade i dramat vill jag vända det hela till något bättre för min del. Så “bäst” kan istället innebära att av alla som kör fel så är jag den bästa föraren, alltså den som kör minst fel av gruppen av folk som kör mest fel. Det skulle inte kännas så dåligt, fast jag är ändå inte helt nöjd då jag enligt mig själv kör ganska bra. Då återgår vi tillbaka till Lenas första term, att jag skulle vara “sämst på att köra fel”. Hela resonemanget bygger i det fallet på tolkningen av en dubbelnegation i form av “sämst” och “köra fel”. Vilket med enkel matematik skulle säga att minus multiplicerat med minus skulle ge något positivt, dvs att om jag är sämst på att köra fel så skulle resultatet vara att jag är “bra på att köra”.
Jag är alltså riktigt dåligt, ja rena rama sämst, på att köra fel. Tack, tack för komplimangen!
