Jag och Lena har dragit i oss varsin halva av en Subway-macka på vägen hemåt mot huvudstaden. Alltid roligt att vara borta, men hemma är bäst.
Vi skumpar fram på tåget, fast inte lika mycket som vi skumpade på vägen ner. X2000 gjorde mig riktigt åksjuk då. Nu när vi åker tillbaka så åker vi med Intercity, vilket skumpar också men mycket mindre. Om man får ha magen som mätsticka det vill säga. Undra hur man mäter “skumpigheten” när man utvecklar nya tåg? Använder man feta simulatorer och beräkningar som man gör när man tar fram nya berg-och-dalbanor, eller kör man på det gamla hederliga sättet genom att sätta sig själv i en vagn och känna av. OBS! Det senare alternativet är inte föredra om du själv ska bygga en berg-och-dalbana.
När jag googlar på X2000 och illamående får jag fram flera träffar, det verkar som om skumpigheten har förbisetts lite för andra viktiga mål. Men vad kan vara viktigare för tågbolag än komfort och icke-illamående passagerare? Jag åkte 1:a klass i båda fallen, vilket utesluter en annars bra möjlighet för tågbolaget. Det vill säga att tekniskt dirigera om skumpigheten så att de i 2:a klass som betalar mindre även får 1:a klass folkets skumpigheter. Demokratiskt rättvist och diskriminerande – typiskt svenskt eller?
Nu när både den politiska röd-gröna oppositionen och den sittande borgerliga alliansen åkte tåg till Almedalen, så kanske de ville sända ut signalen att tågkomfort och skumpighetseffektivisering blir indirekta viktig valfrågor i valet nästa år. Något vi åksjuka i alla fall kan hoppas på.
